skrikerut

Jag vet inte hur jag ska börja skriva det här, så jag tänker bara lätta på mitt hjärta och skriva hur jag mår just nu.

Ena sekunden mår jag inte alls, jag ligger där tom i hotellsängen, med någon som sover bredvid mig men ändå känner jag mig ensam. Inte en jävel förstår vad som händer med mig, inte jag heller. Ibland får jag för mig att spy, ibland så ler jag, ibland skrattar jag, ibland skriker jag inombords och vill så gärna göra så det hörs, men oftast.. oftast så är jag förstörd. Jag känner mig som en 13årig som precis kommit in i en deppig del av livet, fast tusen gånger värre trots att jag faktiskt är vuxen nu. Jag kan inte lita på någon just nu. All tillit är borta. Inte mina vänner, mina kollegor eller min familj. Inte på samma sätt som förr iallafall.. Kan inte vara ensam, tanken får mig att tappa andan..

Igår så låg jag och victoria i sängen, gjorde inget speciellt. Av en anledning började jag skaka, jag kunde inte sluta och jag har aldrig vart så skrämd över situationen. Hur kan något i mitt liv påverka mig såhär mycket? Hur kan jag, Hanna, ligga i sängen och skaka i panik över att jag är rädd. Hur kan jag vara rädd? Varför blir jag rädd.

En person som gör det här enklare är Michelle. Jag ringer henne när som helst på dygnet och säger något osammanhängande, Michelle lyssnar och jag uppskattar det så jävla jävla mycket att få ha lättat på mitt hjärta. Men jag känner ändå att hon inte ska behöva höra det här från mig dag ut och dag in.

Jag vet inte varför jag skriver det här. Det kanske är meningen att man faller isär för att sedan kunna bli hel igen ? Frågan är egentligen om jag någon gång kommer bli hel, om jag någon gång kommer att kunna se något fint i det här, om jag någon gång kommer tänka tillbaka på det här och känna att "fan vad bra att det där hände"

Förmodligen inte eftersom att jag redan spytt två gånger under det här inläggets gång. Varför skriver jag för det första? Jag har svaret. Det är skönt. Men kommer jag publicera det här? Nja, jag vet inte. Jag har inte bestämt mig. Jag vill inte att någon ska veta att jag mår såhär samtidigt som jag känner för att skrika ut att jag inte klarar mer. För jag tror verkligen inte att jag gör det.

Det känns som om den gamla Hanna, den spralliga Hanna som ni alla känner, som alltid ler, skriker, skrattar och är glad. Är borta, död och inte kommer tillbaka. Men jag orkar inte låtsas.. Jag orkar inte låtsas att det är bra när jag varje sekund vill skrika. Att bara se ett namn, en bild, ett sms eller höra en röst får mig att dö inombords, även fast jag inte gråter på utsidan.. Jag trodde att ensam var stark och att jag var en stark person, men varför ligger jag då och skriver det här ? Varför är jag ensam när jag inte kan längre?

Det ända jag tänker är att det här är mitt fel, mitt fel och ingen annans..