död
Efter en natts orolig sömn så är jag idag helt tom, hör inte när folk pratar fastän jag anstränger mig till tusen för att förstå vad munnarna säger, pratar ingenting om DET även fast jag känner att det skulle vara skönt. Men då börjar jag gråta och då förstörs mitt smink, och då förstörs jag .. . Den plastiga fasaden som jag byggt upp skulle då visa att bakom sminket finns en person som bryter ihop för minsta lilla när som helst. Jag har velat dö idag.. På riktigt dö. Men istället försöker jag le även fast jag vet att mitt leende idag har varit så jävla falskt att en person skulle se det bara genom att snegla lite på mig.. .
Just nu känner jag mig falsk. Det känns som om att alla ser vad jag varit med om. Som om det står skrivit på min panna men ingen vågar säga något, jag är rädd för ögonkontakt och därför har min mobil blivit min bästa vän. När någon pratar med mig så kollar jag automatiskt på den.. Ska det vara så ? Ska ja vara så jävla rädd för att se en människa i ögonen?
Jag förtjänar inte det här, det är något jag vet. Men samtidigt så känner jag mig så jävla vidrig och skyldig. Det känns som om jag aldrig blir jag igen. Jag saknar Telenor, mig och tiden innan.
Kommentarer
Trackback
