skrikerut

Jag har börjat gråta igen, det är fyra år sedan jag grät på riktigt och nu får jag inte slut på tårar, jag gråter när jag är ensam men också när jag är med någon. Jag gråter tyst så ingen hör, det bara syns. Fast jag mest av allt bara vill skrika, skrika ut smärtan som du orsakat mig och skrika ut att jag vill tillbaka.

Jag är död, Hanna är död, världens bästa och roligaste och galnaste Hanna är död. Kvar finns en kropp, en tyst kropp som gråter.. Idag fick jag frågan "hur mår du?"

- Inte alls var mitt svar, och det är verkligen så jag känner. Jag mår inte för det mesta, men ibland så lider jag, lider på riktigt.

Jag blir arg lätt, irriterad, retar mig på personer istället för att inte bry mig och sover inte, har ingen aptit och om jag någon gång trott att jag mått dåligt innan, så är det här ingenting. Så fort jag är ensam så får jag svårt att andas. Så fort jag går någonstans själv, även om de bara är i trappuppgången, så är jag rädd. Jag är rädd när jag går ute för att någon ska se på mig att jag mår dåligt och varför jag mår dåligt.

Jag är glad över att vara hemma i Gävle just nu med min familj, samtidigt som jag behöver komma bort, jag vill spy varje gång jag ser mitt rum eller något annat ställe som jag trivs på, jag vet inte varför, men jag känner att jag inte klarar det, jag skäms för mycket.. Den Hanna ni lärde känna, är död.