död
Efter en natts orolig sömn så är jag idag helt tom, hör inte när folk pratar fastän jag anstränger mig till tusen för att förstå vad munnarna säger, pratar ingenting om DET även fast jag känner att det skulle vara skönt. Men då börjar jag gråta och då förstörs mitt smink, och då förstörs jag .. . Den plastiga fasaden som jag byggt upp skulle då visa att bakom sminket finns en person som bryter ihop för minsta lilla när som helst. Jag har velat dö idag.. På riktigt dö. Men istället försöker jag le även fast jag vet att mitt leende idag har varit så jävla falskt att en person skulle se det bara genom att snegla lite på mig.. .
Just nu känner jag mig falsk. Det känns som om att alla ser vad jag varit med om. Som om det står skrivit på min panna men ingen vågar säga något, jag är rädd för ögonkontakt och därför har min mobil blivit min bästa vän. När någon pratar med mig så kollar jag automatiskt på den.. Ska det vara så ? Ska ja vara så jävla rädd för att se en människa i ögonen?
Jag förtjänar inte det här, det är något jag vet. Men samtidigt så känner jag mig så jävla vidrig och skyldig. Det känns som om jag aldrig blir jag igen. Jag saknar Telenor, mig och tiden innan.
levande död
Att inte publicera mina inlägg som jag skriver här flera gånger om dagen är jobbigt, det känns som om jag inte släpper ut mina känslor även fast jag vill skrika, idag har jag behövt det flera gånger.
Jag har börjat gråta igen, det är fyra år sedan jag grät på riktigt och nu får jag inte slut på tårar, jag gråter när jag är ensam men också när jag är med någon. Jag gråter tyst så ingen hör, det bara syns. Fast jag mest av allt bara vill skrika, skrika ut smärtan som du orsakat mig och skrika ut att jag vill tillbaka.
Jag är död, Hanna är död, världens bästa och roligaste och galnaste Hanna är död. Kvar finns en kropp, en tyst kropp som gråter.. Idag fick jag frågan "hur mår du?"
- Inte alls var mitt svar, och det är verkligen så jag känner. Jag mår inte för det mesta, men ibland så lider jag, lider på riktigt.
Jag blir arg lätt, irriterad, retar mig på personer istället för att inte bry mig och sover inte, har ingen aptit och om jag någon gång trott att jag mått dåligt innan, så är det här ingenting. Så fort jag är ensam så får jag svårt att andas. Så fort jag går någonstans själv, även om de bara är i trappuppgången, så är jag rädd. Jag är rädd när jag går ute för att någon ska se på mig att jag mår dåligt och varför jag mår dåligt.
Jag är glad över att vara hemma i Gävle just nu med min familj, samtidigt som jag behöver komma bort, jag vill spy varje gång jag ser mitt rum eller något annat ställe som jag trivs på, jag vet inte varför, men jag känner att jag inte klarar det, jag skäms för mycket.. Den Hanna ni lärde känna, är död.
Det är över nu, Jag är över nu
Det här är sagan om en tjej som vill börja leva igen..
Jag vet inte hur jag ska börja skriva det här, så jag tänker bara lätta på mitt hjärta och skriva hur jag mår just nu.
Ena sekunden mår jag inte alls, jag ligger där tom i hotellsängen, med någon som sover bredvid mig men ändå känner jag mig ensam. Inte en jävel förstår vad som händer med mig, inte jag heller. Ibland får jag för mig att spy, ibland så ler jag, ibland skrattar jag, ibland skriker jag inombords och vill så gärna göra så det hörs, men oftast.. oftast så är jag förstörd. Jag känner mig som en 13årig som precis kommit in i en deppig del av livet, fast tusen gånger värre trots att jag faktiskt är vuxen nu. Jag kan inte lita på någon just nu. All tillit är borta. Inte mina vänner, mina kollegor eller min familj. Inte på samma sätt som förr iallafall.. Kan inte vara ensam, tanken får mig att tappa andan..
Igår så låg jag och victoria i sängen, gjorde inget speciellt. Av en anledning började jag skaka, jag kunde inte sluta och jag har aldrig vart så skrämd över situationen. Hur kan något i mitt liv påverka mig såhär mycket? Hur kan jag, Hanna, ligga i sängen och skaka i panik över att jag är rädd. Hur kan jag vara rädd? Varför blir jag rädd.
En person som gör det här enklare är Michelle. Jag ringer henne när som helst på dygnet och säger något osammanhängande, Michelle lyssnar och jag uppskattar det så jävla jävla mycket att få ha lättat på mitt hjärta. Men jag känner ändå att hon inte ska behöva höra det här från mig dag ut och dag in.
Jag vet inte varför jag skriver det här. Det kanske är meningen att man faller isär för att sedan kunna bli hel igen ? Frågan är egentligen om jag någon gång kommer bli hel, om jag någon gång kommer att kunna se något fint i det här, om jag någon gång kommer tänka tillbaka på det här och känna att "fan vad bra att det där hände"
Förmodligen inte eftersom att jag redan spytt två gånger under det här inläggets gång. Varför skriver jag för det första? Jag har svaret. Det är skönt. Men kommer jag publicera det här? Nja, jag vet inte. Jag har inte bestämt mig. Jag vill inte att någon ska veta att jag mår såhär samtidigt som jag känner för att skrika ut att jag inte klarar mer. För jag tror verkligen inte att jag gör det.
Det känns som om den gamla Hanna, den spralliga Hanna som ni alla känner, som alltid ler, skriker, skrattar och är glad. Är borta, död och inte kommer tillbaka. Men jag orkar inte låtsas.. Jag orkar inte låtsas att det är bra när jag varje sekund vill skrika. Att bara se ett namn, en bild, ett sms eller höra en röst får mig att dö inombords, även fast jag inte gråter på utsidan.. Jag trodde att ensam var stark och att jag var en stark person, men varför ligger jag då och skriver det här ? Varför är jag ensam när jag inte kan längre?
Det ända jag tänker är att det här är mitt fel, mitt fel och ingen annans..
